Lördag, lördag. Den där fantastiska underbara dagen då det är okej att sitta i soffan alldeles för länge och till det dricka alldels för många koppar kaffe som är halvsvala innan du druckit ur hälften.

Idag skulle bli en sån dag, en sån dag med hopp om att få hem min underbara andra hälft efter några timmar.

Han är fortfarande inte hemma.

Okej, men tråkigt.

 

Sundsvall, denna stad som jag har någon konstig hat kärlek till. Jag älskar att vara där med mina nära och kära. Gå in i butiker och köpa mjölk där jag fortfarande känner igen alla som jobbar och hälsar på minst 3st inne i affären. Men ändå kommer jag aldrig iväg dit. Men nu är det dags, Onsdag 23.45 anländer jag till mitt andra hem, eller första? Jag kommer aldrig veta vad jag ska säga hem till och inte. Önskan jag har är att hjärat skulle frölja med mig, men det går inte, som alltid, jag får åka själv. Önskar så mycket att han kunde förlja med och att vi kunde dela min hat kärlek för att åka iväg dit. Det skulle nog bli mer kärlek än hat då. Jag vet!

 

Längtar efter alla er där hemma, snart ses vi igen och vi ska kramas som aldrig förr.